Hvert år finansierer Boliviafamilien et prosjekt hvor
jentene på vårt barnehjem Corazon Grande får reise ut og dele ut gaver blant
fattige barn utenfor Cochabamba. Her er årets rapport, fortalt av en av
hjemmets frivillige:
Under veckan innan jul, den 20.12, åkte vi på äventyr. I
tre stycken fullproppade ambulanser gav vi oss tidigt på morgonkvisten av från
Corazón Grande, upp över bergen i öster. Det tog nästan en hel timme att ta sig
upp längsmed bergsvägen och ut ur dalen (det är under denna färd vyn över
Cochabamba i det första inlägget är fotograferad). När vi tagit oss över
skålkanten bredde sig det övre lagret av bergen ut sig framför oss, mycket
vackert men mycket kargt. Så småningom, desto längre österut vi tog oss,
började växtligheten dock öka undan för undan. Vägen var i usselt skick och det
var inte en eller två gången jag funderade på hur lätt vi kunde bli tvugna att
vända om. Problemet skulle bara ha varit var man skulle vända om i såfall.
Längsmed vägarna gick de flesta människorna till fots, en eller annan
motorcykel kunde man skåda med måttliga mellanrum.
Förutom
fullpackade med människor (doktorer, medicinstuderande, frivillig hjälp i form
av flickor och personal från Corazón Grande samt en fotograf) var ambulanserna
dessutom fullpackade (ända upp till taket) med presenter åt barnen i de fattiga
och avlägsna bergstrakterna. Det var detta hela expeditionen gick ut på. Att
skänka lite julglädje till de familjer som julen helt enkelt inte når fram till
under vanliga omständigheter. De familjer med knappa resurser som inte kan
prioritera eller få tag på leksaker till barnen, ofta inte heller ordentliga
kläder eller hygienprodukter.
Ett
”presentpaket” innehöll: ett julbröd, en saftpåse, en leksak eller ett spel, en
tandborste och en liten handduk. Det fanns presenter för 300 barn och allt gick
åt. Det gick dock inte åt så som vi väntat oss. Meddelandet om vår ankomst hade
inte nått fram till familjerna i omgivningen av slutpunkten på vår färd, så som
det var tänkt. Få har radio och ännu färre mobil, alltså var det
”djungeltrumman”, som vi kallar det där hemma, som gällde. Men den var tydligen
trasig den här gången, eller så var det någon som slog snett på den. Dessutom
lär det ha funnits barn som varit på väg men inte kunde korsa den närbelägna floden,
eftersom det regnat så mycket den senaste tiden. Där vi befann oss (visserligen
fortfarande i Tiquipaya, men Tiquipaya är stort) råder det nämligen ett närapå
tropiskt klimat, varmt och fuktigt.
Efter
paketutdelningen till de som mot de ovannämnda oddsen samlats på gräsplanen,
inledde vi vår färd tillbaka. Vid det läget hade vi långt över hälften av
presenterna kvar, vilket slutligen ändå visade sig vara ett positivt faktum.
Varje gång vi såg barn på vägen stannade vi alla bilarna, hoppade av och delade
ut presenter. Det var ett effektivt sätt att bli av med presenterna på och de
kom helt till rätta. En del barn hade inte skor på fötterna och vi var inte en
eller två som ångrade att vi inte dessutom hämtat barnskor med oss. Många
familjer bor i hus byggda av stenbumlingar och livnär sig på potatisodlingar på
bergsluttningarna. Under presentutdelningen var glädjen stor och barnen många,
likaså skratten och de stora ögonen. Bilderna får berätta mer om hur det var,
så som den inledande bilden för detta inlägg.
Jag är väldigt
tacksam över att ha fått vara med om detta. Trots att jag av princip är emot
denna slags välgörenhet, eftersom jag vill lägga resurser på att hjälpa fler på
ett mer hållbart sätt än med plastdockor och en stunds glädje, var detta omvälvande.
Att se all den glädje, se behovet av just det här fick mig att börja tänka om.
Jag fortsätter att tänka om och funderar på Boliviafamiljens ordspråk: ”Ingen
kan hjälpa alla, men alla kan hjälpa någon”.
Charlotte Karlsson
Link till bloggen med bilderna:
http://lottelotta.blogspot.com/
