Invitasjon til Bruk Tankens vikingbikerbokslipp for Boliviafamilien!

Her har vi en skikkelig happening for alle Boliviafamiliens venner! Den 8. januar kl 19 arrangerer foreningen "Bruk Tanken!" bokslipp, kunstutstilling, konsert og hvem-vet-hva i Stavanger Aftenblads kantine i Nykirkebakken. Det er åpent hus og gratis inngang.

Mange vil vite det, men for dere andre: foreningen "Bruk Tanken!" er hjertebarnet til Hans Olav Meland, Baste Fanebusts gode venn og kollega på EkofiskI. I tyve år har denne foreningen, hvor Meland ikke bare er president på livstid, men muligens også eneste gjenværende medlem, gjort gode gjerninger for Boliviafamilien. Dermed er dette også jubileumsfest for en liten forening med et stort hjerte!

Av mange godbiter på programmet må vi spesielt nevne Rune "Vikingbiker" Monstads lansering av boken om sine spinnville sykkelturer på mange kontinenter. Rune har hjulpet Boliviafamilien på mange måter -- mer om det nedenfor. Men arrangør "Bruk Tanken!" har altså mer på gang. Og selvsagt blir det anledning til å kjøpe (og eventuelt få signert/skamfert) bøker fra Frode Fanebusts varierte forfatterskap. Inntekter fra boksalget går til Boliviafamilien.

Hvem er så denne Rune Monstad? I likhet med Hans Olav Meland vil han være kjent for mange av Boliviafamiliens venner -- men selvsagt ikke alle. Som en liten presentasjon av både ham selv og boken følger innledningen til boken om "Vikingbiker" nedenfor.

Vel møtt den 8. januar!

----

Ikke helt god -- men bedre enn de fleste
av Frode Fanebust, leder av Boliviafamilien 

Se, der kommer en underlig rødsprengt en, syklende opp bakken. Han puster og peser, tyngre nå enn det veltrente skroget han vil presentere om hundre eller to hundre mil. Han bærer altså preg av det gode livets klamme favntak: vinen i Cochabamba, ølet i Sydney, de feite biffene i Port Harcourt, Nigeria. Ja, kanskje også noen andre klemmer også – gode først, men klamme forbausende raskt…

            Det er ikke bare det gode liv som har gjort ham tung i kropp og sinn. Han er diger av natur. Skal han en gang kunne gjøre seg håp om å sykle inn himmelporten, må den i sannhet gjøres både høy og vid! Men det skal bli lenge til, og langtidsplanlegging er ikke en av denne syklistens sterke sider. Akkurat nå lengter han bare etter telt og sovepose, snøstorm, sandstorm, regn, gnagsår, mygg og igler, dårlig hygiene, en god sprutdiaré som skal fjerne mange av hans unødvendige kilo, samt ikke minst muligheten til å bli påkjørt eller ranet. Han er selvsagt ikke riktig. Altså er han gal. Men han er gal på en måte flere av oss burde vært. Da hadde vi fått tynt mye mer ut av dette ene, korte livet vi har.

            Du skal uansett ikke komme her og fortelle Rune Vikingbiker Monstad hva han skal gjøre, eller hvordan. Han følger Bibelens bud, som han riktignok ikke har oppfattet helt riktig: Han tror ikke på andre guider enn seg selv, og sykler derfor sine egne veier. Og han må gjerne skylde på at han ikke hørte – at batteriet tok slutt – men man kan alltid ha en begrunnet mistanke om at han ikke ville høre. At han nappet ut batteriet akkurat da fornuftens stemme begynte å trenge seg på, og kastet seg på sykkelen i stedet for å høre etter. Valgte overraskelser og utfordringer, av noen gitt den idiotiske merkelappen ”eventyr”, fremfor den komfortable kjedsomheten de fleste av oss kjenner så godt. La oss velsigne ham for det. Det går et snes på dusinet når det gjelder resten av oss, eller tretten på sneset eller hvordan det nå var, men det finnes bare én ekte, norsk Vikingbiker. Godt er det, for én til ville vært akkurat én for mye. Han trenger armslag, den karen, det er sikkert…

            De ville vært underlige nok i seg selv, disse påfunnene: Å sykle tusenvis av mil i det lovløse Sør-Amerika, det lovstridige USA, det vinterdekkede Canada, det svarte Afrika. Men enda rarere er at han har gjort det ikke bare for seg selv, men også for en liten organisasjon svært få har hørt om. Boliviafamilien heter den, og den driver i dag 24 barnehjem og dagsentre for litt mer enn 1000 barn. Et av disse barnehjemmene, Corazon Grande, var Rune med på å bygge. Deretter syklet han ut i verden som Boliviafamiliens rullende ambassadør.

            Akkurat det ga mange uforutsette, men også gode resultater. Først var det jo en viss mening i det hele: Mediene kunne forstå at han syklet i Sør-Amerika for barn i Bolivia. Litt underligere ble det kanskje i USA, hvor bare et lite mindretall har pass og vet at det finnes en verden utenfor egne grenser. Temmelig snodig da han sto nedsnødd og pinnfrossen ute på den kanadiske prærien og hakket inn i mikrofonen at ”I´m d-d-d-doing this for the c-c-children of Bolivia”. Direkte bisart da han hadde syklet inn i Kongo i to villfarne sørlendingers fotspor, blitt arrestert og gitt en omgang av kongolesisk politi. I reportasjer her hjemme fikk han fremdeles formidlet at han var ute på tur for Bolivias barn. Helt naturlig, som om han bare hadde tatt venstre i stedet for høyre i et veikryss et sted og dermed havnet på feil kontinent.

            Betyr det noe? For oss i Boliviafamilien er svaret helt klart ja. Runes reiser har gitt oss verdifull oppmerksomhet så vel som kontante bidrag. Vi har også fått gleden av å bli kjent med ham, og forstått at det ikke er syklingen som har gitt ham det gode hjertet – det hadde han med seg fra begynnelsen av. Og damene må gjerne fortsette å bedåne seg over den røffe fasaden, men de skal få vite av oss at den rakner fort i møtet med håpefulle barneøyne. Da er han et medmenneske på høyde med de bedre, om han ikke rager et hode over.

            Men helt god i det hodet, det er han altså ikke. Og det setter vi stor pris på.

Julehilsen fra Corazon Grande

Kära Vänner,

Så närmar vi oss julen igen! Jag tror att ni tänker som jag att detta år har har gått otroligt fort... Åttonde julen på Corazon Grande... mycket har hunnit hända .... och barnen har hunnit blivit stora! Och det har kommit nya barn...

Julen i Norden, så annorlunda än julen här. Först och främst så är vi mitt i sommaren här, och vi har också regnperiod just nu. Vi har infört några jultraditioner från Finland, som Lucia tex. Vi har dekorerat huset med nissar/tomtar på fönstren och snöflingar. Vi har varit och reserverat vår julgran och på lördag skall vi fara efter den. Flickorna får önska sej en julklapp, ja de får skriva brev till jultomten.

Men det är många barn i Bolivia som inte får någon julgåva alls. Det finns mycket fattigdom ännu här. Vi får en summa pengar varje år som är till att att ge julgåvor till fattiga barn. Det är en fin tradition som vi fått, det är fint att få sprida lite glädje till andra och flickorna lär sej att dela med sej. Vi har redan en andra omgång gjort pepparkakor och dekorerat dem...och vi hade två voluntärer Julia och Ida som gjort en jätte fin kyrka av pepparkaksdeg.

På söndag kväll skall det vara julfest i kyrkan. De mindre flickorna skall uppträda med en sång och de skall var klädda till änglar, de skall ha Lucia skjortorna på. Förra söndgakväll for jag med de mindre flickorna till centrum av Cochabamba för att se på julljusen... det var väldigt spännande för dem.

Men julen är också en tid för eftertanke. Det allra viktigaste med julen får vi inte glömma, det att en Frälsare blivit född...oss till frälsning... låt budskapet gå vidare.

Julen är en familjehögtid. Vi är en stor familj på Corazon Grande, och varje barn är en stor gåva.

I år blev vår äldsta flicka Jaqueline student. Söndagen den 8 december var dimensionsdagen. Det var en stor dag för Jaqueline, och för oss också. Vi är stolta över henne, vår första student och därtill var hon bästa eleven i skolan! Hon är ett gott exempel för våra andra flickor! Vi hade en speciell lunch den dagen och torta också, dagen till ära.

 

 

Jaqueline önskar studera ekonomi. Vi skall tro och hoppas att det skall gå riktigt bra för henne. Hon skall flytta ut, en ny fas har ju börjat i hennes liv. Från februari nästa år skall hon bo på Frälsninsgarmens studenthem för unga flickor som studerar. Det kommer nog säkert att bli lite svårt för henne. Och det kommer nog att kännas tomt utan Jaqueline här. Men hon kommer säkert ofta att vara hos oss på veckosluten, i alla fall i början. Nästa år har vi två flickor som skall bli studenter: Alba och Arminda.

I januari skall flickorna få kurs i matlagning av en väninna till mej som heter Margarita. Också nu har de matlagningsturer. Och i februari börjar skolorna igen...i januari är inskrivningarna. Det är varje år fastän man fortsätter i samma skola.

Vi har fått två nya flickor sedan jag senast skrev: Bianca och Juanita. Bianca är väldigt musikalisk, hon lärde sej på kort tid spela Lucia sången och Stilla Natt på litet piano. De har båda två väldigt fort anpasat sej till Hemmet.

Varma hälsningar från sommarens Bolivia! Jag vill tacka er alla så innerligt för ert stöd under detta år!!! Utan er skulle Corazon Grande inte finnas till! Och så vill jag önska er: En riktigt God Jul och ett Gott Nytt År 2014!

Siw

Julebrevet er på vei - julegaver også?

 To- og firbente hilser fra Casa Himmelbjerget, Potosi

Vi gir oss selv en liten klapp på skulderen over å være et par uker tidligere ute i år enn i fjor. Det betyr at noen av dere - kjære faddere og andre gode hjelpere - allerede vil ha fått julebrevet i løpet av de siste dagene. Andre vil straks få det: Vi venter bare på noen siste takkebrev og julekort fra Bolivia...

Som alltid legger vi også brevet her til nedlastning her i bloggen. Akkurat her, faktisk!

Det spørsmålet vi oftest får i dagene etter at julebrevet har gått ut, er dette: "Kan vi fortsatt sende julegave til fadderbarnet vårt?". Svaret er ja! Man bør riktignok skynde seg, men vi sender av gårde den aller siste listen med gaver rundt den 15.12.. Husk bare å merke gaven med BFN-nummeret "Julegave".

Med sommerbrevet vil det da komme takkebrev, vedlagt bilde av fadderbarnet og det som ble kjøpt for pengegaven. En liten ting i den forbindelse: Gi oss for all del beskjed dersom du tidligere har sendt jule- eller bursdagsgave, men ikke mottatt takkebrev. Feil kan skje, men også rettes - hvis vi får vite om den!

Ellers tikker dagene nå raskt av gårde mot selve julekvelden. Vi håper at den også vil bringe litt julefred. Den skal vi i så tilfelle bruke til å oppdatere denne bloggen med mer fra høstens boliviatur!

Ushpa Ushpa: Tak på tingene

I utkanten av Cochabamba, en liten kilometer i luftlinje fra dagsenteret La Roca, har vi et annet stort dagsenter: Ushpa Ushpa.

Selve bygget har først og fremst Nannestad Videregående skole hjulpet oss å få på plass. Det sto klart til bruk i 2010, og er noe helt annet enn det skakke, lille huset man tidligere måtte bruke.

Men så er det slik da, at også i Cochabamba kan regnet hølje ned. Det blir gjerne kjedelige innedager for ungene. Før nå, for i dag er taket på plass over ballbanen utenfor bygget. Det var en av Boliviafamiliens ildsjeler som tok grep på den idéen under fadderturen 2012. Og nå er det altså ordnet!

Klar til fest på plassen

Hola padrinos en Noruega!

Veggplansjer fra årets aktiviteter

Byggingen av det nye taket

En interessant kombinasjon: hygiene og festligheter!

Og en annen: bønn og kreativitet!

Hva gjør man egentlig på et av Boliviafamiliens dagsentre? Det går veldig fint og tydelig frem av denne planen:

Barna kommer enten på morgen eller ettermiddag, noe som skyldes at man i Bolivia enten går på mandags- eller ettermiddagsskole. For morgenskiftet er det ankomst mellom 8:00 og 8:30, frokost 9:00 til 9:30, toalett 9:30 til 9:45, bønn 9:45 til 10:00, leksehjelp 10:00 til 11:00, lek 11:00 til 11:30, lunsj 11:30 til 12:30. Deretter går disse barna på skolen, mens de som allerede har vært der, kommer - og har et tilsvarende program frem til klokken 17:00.

For mange av barna ville alternativet vært å gå på selvstyr mye av dagen, uten mat, leksehjelp eller tilsyn.

En morsom vri denne gangen: Noen av mødrene hadde utstilling av håndarbeid de selv har produsert. Det er nemlig slik at senteret ikke bare brukes til barn på dagtid, men også har aktiviteter for mødrene på kvelden.

Noe salg var det ikke lagt opp til. Men det ble det like fullt! Uten press eller mas, bare til gjensidig glede. Dette var faktisk så vellykket at vi tenker å prøve oss med en litt mer planlagt liten salgsmesse på neste års fadderreise. For er det ikke mye mer meningsfullt å få betalt for noe man har laget, enn å få penger fordi man er fattig?

Fornøyd selger og ditto kjøper, med et plagg han 

forhåpentligvis ikke skal bruke selv!

På svipptur til Bolivia: La Roca

"Svipptur" høres kanskje veldig kort ut. Og slik føles det også, selv om turen tok tre uker. Vi - brødrene Fanebust, fadder og ildsjel Odd Roger Knutsen, vår uforlignelige lokale representant Siw Broman, av og til forsterket med frivillige i Bolivia - besøkte i løpet av disse dagsentere og barnehjem i følgende byer: Cochabamba, Sucre, Potosi, Santa Cruz, Trinidad, Cobija og La Paz med Altiplano.

Dette var altså ikke vår fadderreise til alle barnehjem og dagsentre. Den skjer neste høst, og der er alle som ønsker det invitert med. Men årets reise var den korte varianten for å følge opp ulike prosjekter. I dagene og ukene fremover skal vi presentere disse.

Først ute: Dagsenteret La Roca i Cochabamba. Et flott, nytt dagsenter som vi med stor stolthet åpnet i fjor. Nå ville vi se at det fungerte som forutsatt. Kort sagt at tingene har "gått seg til" slik vi hadde håpet. For én ting er åpningsfest og snorklipping. Veldig kjekt! Men det er hverdagen som teller. Og den får vi mer av ved å snakke med offiserene, kokken, tantene - og mest av alt, barna og deres far eller mor, tante eller bestemor...

Altså: Hvor mange barn kommer, og når? Hvilken hjelp får de? Hvordan er maten? Har de vann i springen - og i toalettene? Har området spesielle utfordringer? Har senteret aktiviteter også for voksne? Er personalet tilstrekkelig, og gjør de en god jobb? Hvordan står det til med finansene? Står Boliviafamilien for hele driften, eller er andre organisasjoner med og hjelper? Hvilke prosjekter er gjennomført det siste året, og ble resultatet som forutsatt? Hva er de viktigste behovene per i dag?

Og så videre. Og om igjen, for det er ikke nødvendigvis svar fra sjefen vi er mest opptatt av. Det er ungene. Og mødrene eller andre pårørende. Når ingen andre hører; da får vi de viktigste svarene.

Nyfødt og velskapt. I bakgrunnen barn, men mor (14).

For La Rocas vedkommende var prosessen en fryd. Dette senteret har ikke for mye av noe, men nok av det meste. Det ligger i et raskt voksende område i utkanten av Cochabamba som har store behov, og det dekker disse så godt som noen kunne håpe. Vi er rett og slett strålende fornøyd med hva vi så og hørte.

Den som dermed tenker at her er det ikke mer å gjøre, har ikke forsøkt å spise kyllinglår med skje, slik vi gjorde. De hadde nemlig ikke annet bestikk... Akkurat det er nå fikset. 

Verre er det med vannforsyningen. Området er nemlig bygget ut uten offentlig rørnett. Det betyr at man må få tilkjørt vann med tankbil. Dessverre undervurderte man ved byggingen vannbehovet. Nå er hullet gravet for en større vanntank. Så mangler bare tank, rør og en kraftigere pumpe. Ikke noe spektakulært, men et helt typisk, lite prosjekt for Boliviafamilien.

Loppemarkedsuksess for Casa Himmelbjerget!

Lørdag 7. september hadde våre ildsjeler Marita Bjerga og Maria Dirdal fått med seg en perlerad av frivillige til å arrangere loppemarked i Sandnes. De arbeidet til langt på natt for å få loppene på plass i gymsalen til Fredheim Arena i Sandnes. Og godt var det, for da dørene skulle åpnes kl 10, var det kø utenfor!

I timene som fulgte var det full aktivitet, både i loppesalget, i auksjonen og i kafeen. Mange gjorde gode kjøp, til glede for både seg selv og Boliviafamilien.

Brødrene Fanebust troppet opp i (mer eller helst mindre) kledelige boliviahabitter, og holdt foredrag om Boliviafamilien generelt og Casa Himmelbjerget spesielt. Inntektene for dagen vil nemlig gå - uavkortet - til det barnehjemmet i verden som ligger nærmest himmelen. Nærmere bestemt 4300 meter over havet, i gruvebyen Potosí.

Først og fremst er det nå utearealene som skal forbedres, med lekeplass og annet som vil være til glede for det tyvetalls jenter og gutter som har sitt trygge hjem der. 

(To av våre gode hjelpere, Anna og Maria, som for øvrig begge har vært frivillige i Bolivia. Noe slitne?)

Inntekten for dagens ble hele 43 000 kroner pluss veksel. Dra så 12-gangeren for å utligne forskjellen i kjøpekraft mellom Norge og Bolivia, og dette tilsvarer over en halv million kroner der nede! Dette vil være til stor hjelp ved Casa Himmelbjerget.

Ikke rart altså, at vi er fornøyde og sender en dypfølt takk til alle som var med på arrangementet!

Sommerbrevet 2013

De aller fleste av våre faddere vil allerede ha fått det i postkassen. For de få som ikke har det: Vi vet, vi vet - og venter på de siste brevene med bilder og annen informasjon fra Bolivia.

I sommerbrevet tar vi denne gangen for oss vår eminente hjelper Siws besøk i Norge, hvor mange var så heldige å få møte henne i usedvanlig strålende vestlandsvær. Det bør bli en tradisjon, siden hun stort sett er innom annethvert år, på vei til eller fra sitt tidligere hjemland - Finland.

Ellers har vi som vanlig en gjennomgang av våre viktigste prosjekter, som ikke er så rent få. Og av driften, som går riktig så bra. Noe som ikke forhindrer at vi, nå som alltid, behøver flere faddere. Det skyldes først og fremst det vi pent omskrevet kan kalle naturlig avgang, men som våre gode venner i  Frelsesarmeen setter enda vakrere ord på: Man har blitt forfremmet til herligheten! Boliviafamilien har tross alt arbeidet i 30 år nå, og våre faddere har slett ikke for vane å gi seg...

Med den tanken nevner vi det allerede: Alle faddere, frivillige og andre interesserte er hjertelig velkomne til å bli med oss på rundreise neste høst!

Sommerbrevet kan lastes ned her.

En vårhälsning från Corazon Grande

Janina och Jenny i simbassängen

Här kommer en hälsning från Corazon Grande i  Cochabamba, Bolivia!

Det har hunnit bli vår hos er och höst här. Det ”kalla” vädret har kommit tidigt i år...det kommer nog att bli en kall vinter här i år.  Tidigt på morgonen är det nu ca. 6 grader och på eftermiddagen 26 grader!  Stora växlingar med temperaturen och när det är vinter är luften mycket  torrare.

Senast jag skrev...det var för länge sedan ...det var före jul.  I januari var det ännu semester/ferie. Flickorna var i simskola. Tre flickor började läsa engelska på CBA  (Bolivianskt amerikanskt institut) . Vi fick 2,5 stipendium för Jaqueline, Alba och Arminda. De går 5 dagar i veckan poch läser engelska där. Vi var mycket glada och tacksamma! Efter 2 månader lämnade Arminda studierna för hon hade inte så mycket tid för skolarbete. Men de två andra fortsätter. De är en uppoffring av dem för de måste ta sej in till staden Cochabamba och sedan hem igen,  men de har bestämt sej för att lära sej engelska.  (Ca 3 timmar är de borta från hemmet.)

Den 4 februari började skolorna. Flickorna var mycket  glada att få börja skolan igen...första dagen vaknade de långt innan de skulle starta till skolan. De skall vara klara klockan 7 på morgonen. Pappa Angel kör dem och de är i 5 olika skolor. De flesta, 10 stycken är i Jesus Maestro, en evangelisk skola som får stöd från Norge. Vi har några flickor som går i specialskola för de har  problem med inlärningen. De lär sej bättre i en liten klass och med mera uppmärksamhet av läraren. I Bolivia är skolklasserna väldigt stora , det vanligaste är att det är mellan 35- 45 elever på klassen. Några andra av flickorna har varit i specialskola, men de är redan i normalundervisning... Och vår äldsta flicka  blev bästa eleven i skolan förra året och nu är hon på studentklassen. Jaqueline sätter mycket intresse och tid på studierna!

Och så har vi lilla Laura. Hon har börjat skolan i år, hon är i en annan specialskola.  För ett och ett halvt år sedan började Laura få epileptiska anfall  och hon var ett och ett halvt dygn medvetskös. Hon var över en vecka på sjukhus i  oktuber 2012. Efter det var hon sej inte lik.  Man märker nog att hon har en utvecklingsstörning och balansen är inte bra. Hon äter starka mediciner för att inte få anfall. Laura är väldigt lycklig över att ha fått börja skolan. Nu är hon liksom de andra flickorna, skolelev! Det är bara Janina som är här på förmiddagarna. Jag kan nämna att Lauras mediciner kostar ca 80 Euro i månaden.

Och vid. Ca. 13.30 tiden är barnen här igen och då smakar maten bra! Efter det är det läxläsning och de flesta har många och långa läxor....

Från påskmarschen - uppsåndelsemarschen, till höger ser man Arminda

För ca ett år sedan dök Belens föräldrar plötsligt upp. Först var hon nog rädd för dem, men hon fick förtroende för dem och nu är hon glad när hon skall träffa dem. Förra veckoslutet var hon för första gången över evckolsutet hos dem. Troligtvis skall hon flytta hem efter ca. 1 månad. Det är trist för oss, vi är så glada i alla barnen, men vi kan inte göra något när barnskyddet bestämmer... Vi får bara be och tro att hon skall få det bra.

Det är också osäkert med Yanina, hon kanske också skall flytta ifrån oss...hem till sin moster.

Den 22 februari fick vi besök av Liisa!  Förra året var hon här som voluntär och nu kom hon på besök på en månad. Vi var alla glada tt ha henne här och speciellt Marisol som är hennes fadderdotter.

Den 18 februari kom två ungdomar från Sverige, från Vinnelby där de studerar om barn i världen med koncentration på Bolivia. Deras praktikperiod var en månad. Det var kort tid, men vi hade en fin tid tillsammans med dem.  De presenterade Pippi för flickorna , på film och så klädde de också ut sej till Pippi. Flickorna våra tycker mycket om att se på Pippi Långstrump!

Påsklunch flickorna med deras" abuelitos"  (morföräldrar) Per Olof och Kristina

Den 22 mars kom ”Los abuleitos” – morföräldrarna till alla fickornai!!! Det var en dag som vi alla länge väntat på. Deras flyg var försenat, så det var bara några flickor som kunde fara och möta dem på flygplatsen. De andra fick se dem följande dag. Alla var vi så glada att ha ”los abuelitos” här.  Vi fick göra flera roliga saker tillsammans med dem.  Först firade vi påsken.  Vi odlade påskgräs, men nog tyckte de att de var lite konstigt att odla påskgräs när det fanns gräs ute. Och det gjordes  påsktippor och påskpynt...och flickorna fick söka var sitt påskägg med godis. 

Los Molinos", ett vattenfall inte så långt från oss

Den 25 mars fick vi två unga flickor hit, två bolivianska  missionärer som skall göra sin 4 månaders praktikperiod hos oss, Carmen och Abigail.

På påsksöndagen steg vi, de stora och mellanstora flickorna och jag tidigt upp och vi åkte in till Cochabamba där vi deltog tillsammans med vår kyrka och med många evangeliska kyrkor i uppståndelsemarschen som avslutades med ett gemensamt möte där påskens händelser dramatiserades.

En lördag  som var en väldigt vacker och solig dag bjöd morföräldrarna oss till en utesimbassäng. Alla njöt vi i fulla drag av denna fina dag!

Den 16 april tog morföräldrarna avsked av oss för denna gång. Det var trist, men vi vet att vi finns i varandras hjärtan.

Liksom ni alla faddrar finns i våra hjärtan och våra böner. Vi är väldigt tacksamma för hjälpen ni sänder oss månad efter månad!!!  

Vi har behova av flera faddrar! Vi skulle önska att vår ekonomi vore bättre. 

Allt går stadigt upp i pris här i Bolivia och varje år går lönerna upp med 5 % och i år går lönerna upp med 8 %  i maj och det är retroaktivt  från januarimånad. Allting kostar även här: mat, skola, skolmaterial, bensin/gas,  elektrisitet, telefon och löner...ni förstår att det blir en hel del.

Men flickorna ger oss stor glädje....

Vi har hunnit fylla 7 år! Den 12 april som är Barnets Dag i Bolivia är vårt årsjubileum också. Vi fick två riktigt goda tårtor från ett bageri i Cochabamba och vår nya styrelse hjäpte till så vi kunde hyra en clown. Det var en clown som fick både stora och små att le och skratta!!! Flickorna var väldigt glada över Dagen, ja, det var en fin Dag!

Från vårt Ârsjublilet när vi fyller 7 ar

På länsnivå ordnades en regering bestående av barn upp till 15 år och man hade sitt första möte den 12 april på Barnets Dag. Man ville höra barnen, ville låta dem tala för sin sak. Vi hade 5 representanter i ”regeringen”.  Luciana som är 7 år var yngsta representanten från oss. Frågorna hade de fått i förväg: 1. Vad önskar de för sin stad 2. Vad önskar de för sin skola 3. Vad önskar de för sitt hem. De som ordnade detta tillfälle var överraskade, man hade trott att barnen önskade större sociala bidrag från staten. Det som barnen främst ville var större säkerhet, trygghet, mera poliser...   och gratis inträde till parkerna för det är barnens rätt att leka... Efter 2 månader skall denna regering igen samlas till möte.

Vi är så glada över er Faddrar för att ni finns till för utan er skulle Corazon Grande inte vara en verklighet! Tusen, tusen tack för vad ni gör för oss.

Jag vill önska er en fin fortsättning på våren! Njut av våren! Det är en så fin tid!

Varma hälsningar av oss alla på Corazon Grande,

Siw

Fattige barns jul - 2012

Hvert år finansierer Boliviafamilien et prosjekt hvor jentene på vårt barnehjem Corazon Grande får reise ut og dele ut gaver blant fattige barn utenfor Cochabamba. Her er årets rapport, fortalt av en av hjemmets frivillige:

Under veckan innan jul, den 20.12, åkte vi på äventyr. I tre stycken fullproppade ambulanser gav vi oss tidigt på morgonkvisten av från Corazón Grande, upp över bergen i öster. Det tog nästan en hel timme att ta sig upp längsmed bergsvägen och ut ur dalen (det är under denna färd vyn över Cochabamba i det första inlägget är fotograferad). När vi tagit oss över skålkanten bredde sig det övre lagret av bergen ut sig framför oss, mycket vackert men mycket kargt. Så småningom, desto längre österut vi tog oss, började växtligheten dock öka undan för undan. Vägen var i usselt skick och det var inte en eller två gången jag funderade på hur lätt vi kunde bli tvugna att vända om. Problemet skulle bara ha varit var man skulle vända om i såfall. Längsmed vägarna gick de flesta människorna till fots, en eller annan motorcykel kunde man skåda med måttliga mellanrum.

Förutom fullpackade med människor (doktorer, medicinstuderande, frivillig hjälp i form av flickor och personal från Corazón Grande samt en fotograf) var ambulanserna dessutom fullpackade (ända upp till taket) med presenter åt barnen i de fattiga och avlägsna bergstrakterna. Det var detta hela expeditionen gick ut på. Att skänka lite julglädje till de familjer som julen helt enkelt inte når fram till under vanliga omständigheter. De familjer med knappa resurser som inte kan prioritera eller få tag på leksaker till barnen, ofta inte heller ordentliga kläder eller hygienprodukter.

Ett ”presentpaket” innehöll: ett julbröd, en saftpåse, en leksak eller ett spel, en tandborste och en liten handduk. Det fanns presenter för 300 barn och allt gick åt. Det gick dock inte åt så som vi väntat oss. Meddelandet om vår ankomst hade inte nått fram till familjerna i omgivningen av slutpunkten på vår färd, så som det var tänkt. Få har radio och ännu färre mobil, alltså var det ”djungeltrumman”, som vi kallar det där hemma, som gällde. Men den var tydligen trasig den här gången, eller så var det någon som slog snett på den. Dessutom lär det ha funnits barn som varit på väg men inte kunde korsa den närbelägna floden, eftersom det regnat så mycket den senaste tiden. Där vi befann oss (visserligen fortfarande i Tiquipaya, men Tiquipaya är stort) råder det nämligen ett närapå tropiskt klimat, varmt och fuktigt.

Efter paketutdelningen till de som mot de ovannämnda oddsen samlats på gräsplanen, inledde vi vår färd tillbaka. Vid det läget hade vi långt över hälften av presenterna kvar, vilket slutligen ändå visade sig vara ett positivt faktum. Varje gång vi såg barn på vägen stannade vi alla bilarna, hoppade av och delade ut presenter. Det var ett effektivt sätt att bli av med presenterna på och de kom helt till rätta. En del barn hade inte skor på fötterna och vi var inte en eller två som ångrade att vi inte dessutom hämtat barnskor med oss. Många familjer bor i hus byggda av stenbumlingar och livnär sig på potatisodlingar på bergsluttningarna. Under presentutdelningen var glädjen stor och barnen många, likaså skratten och de stora ögonen. Bilderna får berätta mer om hur det var, så som den inledande bilden för detta inlägg.

Jag är väldigt tacksam över att ha fått vara med om detta. Trots att jag av princip är emot denna slags välgörenhet, eftersom jag vill lägga resurser på att hjälpa fler på ett mer hållbart sätt än med plastdockor och en stunds glädje, var detta omvälvande. Att se all den glädje, se behovet av just det här fick mig att börja tänka om. Jag fortsätter att tänka om och funderar på Boliviafamiljens ordspråk: ”Ingen kan hjälpa alla, men alla kan hjälpa någon”.

Charlotte Karlsson

Link till bloggen med bilderna: http://lottelotta.blogspot.com/