Velkommen til Boliviafamiliens blogg. Vi er en norsk frivillig organisasjon med et nettverk av dagsentre og barnehjem over hele Bolivia. Her vil du finne nyheter og oppfølging av de prosjekter vi har i gang. Vår nettside finner du på Boliviafamilien.org. Bloggen føres i pennen av Frode Fanebust, om ikke annet er oppgitt.
Våren 2010 fick vi möjligheten att åka till Bolivia för att jobba som volontärer på familjehemmet Corazon Grande i staden Cochabamba. Att jobba med barn som volontärer har varit någonting vi alla velat göra, och vi är mycket tacksamma för att Siw gav oss den chansen!
Efter 36 timmar och fem olika flyg anlände vi till Cochabamba sent på torsdag kväll den 20 maj. Siw kom emot oss till flygfältet med blommor åt oss alla vilket fick oss att känna oss mycket välkomna. Vi åkte taxi till barnhemmet där vi blev bjudna på te och smörgåsar, men sängen kallade på oss ganska snabbt...Vi fick bo i ett eget litet volontärhus på samma gård där barnhemmet fanns, vilket var behändigt. På veckoslutet lärde vi känna flickorna och försökte övervinna vår jetlag. Ganska snabbt blev vi någorlunda rutinerade i arbetet och började känna oss som hemma.
Rutinerna på barnhemmet var ganska regelbundna, likaså våra arbetstider. När vår arbetsdag började klockan 14 hade de flesta barnen redan kommit hem från skolan. Vi hjälpte till med nästan allt; vi diskade, hjälpte med läxorna, vek och sorterade byk, kokade mat, men mest av allt lekte vi med flickorna. Deras favoritlek blev snabbt sik sak sokkelo, som vi lekte otaliga gånger under vår vistelse på Corazon Grande. Kortspelet Uno var också en favorit, lika som att blåsa såpbubblor. På kvällarna hjälpte vi med kvällssysslorna och försökte duscha och sätta småttingarna och sova före klockan åtta, vilket inte alltid gick helt smärtfritt. Flickorna älskade att sjunga och lyssna på sånger, och mycket fort snappade de upp svenska ord och sjöng med i våra svenska sånger! På söndagar körde vi flickorna till kyrkan, och bilen var alltid fullproppad av ivriga små flickor i vackra söndagsklänningar. Gudstjänsten bestod av mycket sång och musik, och det var alltid lika roligt att åka dit.
Vi jobbade från måndag till torsdag kl.14-21, var lediga fredag-lördagar och på söndagar arbetade vi från ca 9.30 till 21. Det var riktigt skönt med ett par lediga dagar eftersom det kunde vara ganska intensivt att spendera hela dagarna med flickorna som alla krävde uppmärksamhet. Så på fredagar och lördagar brukade vi åka in till stan för att roa oss lite. Siw tog oss också till många olika ställen, till exempel till Frälsningsarmens flickhem, Chapare och regnskogen, en specialskola, Frälsningsarmens sjukhus Harry Williams, och vi åkte även med ovan nämnda sjukhus förebyggande hälsovårdsprogram till ett mycket fattigt område i utkanten av Cochabamba, bland annat. Under bara fem veckor fick vi se och uppleva en hel massa, och tycker att vi fick en liten inblick i den bolivianska kulturen.
Tiden på Corazon Grande gick otroligt fort och vi lärde känna massor av härliga människor, allra minst barnen! Vi är oerhört tacksamma för denna upplevelse som inte många har möjlighet till, och vi kommer alltid att komma ihåg denna tid med värme. Flickorna behövde massor av kärlek, men gav också mycket kärlek i gengäld, och vi kände oss välkomna från första början. Också personalen på barnhemmet var mycket hjälpsam och välkomnande och flickorna var helt tydligt fästa vid dem. Vi kände oss uppskattade och våra åsikter och förslag lyssnades alltid på. Vi skulle mer än gärna åka tillbaka, och hoppas att vi får möjlighet till det någon dag!
(Bilde av fire av hjemmets store jenter - og de fire nyankomne små)
Kära Vänner,
Jag hoppas att ni alla haft en fin och skön sommar!!!!Jag hoppas att ferien varit just sådan som ni önskat och att ni kunnat samla nya krafter till vardagens sysslor!
Här i Bolivia börjar vinter så småningom vara förbi. Det är inte så kallt längre på morgonen och på natten och på eftermiddagen är det mycket varmt.
I mitt förra brev berättade att Hedi flyttat hem och att Luz Clara och hennes syster Elizabeth och Rosita flyttat till andra barnhem för att vara tillsammans med sina bröder... De har det bra, vi har besökt dem... och Luz Calra och Elizabeth har besökt oss några gånger!
Den andra juni fick vi 4 små söta flickor... tänka sej 4 på en gång!Barnskyddet hade ansett sej tvungen att akut stänga ett barnhem pga fysisk och psykologisk misshandel. Vi har tagit röngen av handleden så nu har vi fått en ganska så exakt datum på de fyra små.De har anpassat sej bra och de lär sej nya saker varje dag och de större flickorna fortsätter att hjälpa till med att sköta dem!
Eftersom vi bor på landsbygden har vi problem med flugor och också det finns kor i vår närheten och så har vi haft möss på barnhemmet och man tycks också ha sett någon råtta utanför så vi har låtit giftbespruta Hemmet och vi skall göra det på nytt efter tre månader. Och vi har gett maskkur till flickorna och några hade lite ont i magen efter de fått tabletterna. Och lilla Laura, stackarn tålde inte behandlingen för hon har fortsättningsvis flera parasiter i magen, så hon fick ordinerat andra mediciner av läkaren som inte är så starka.
Den 5 augusti deltog Corazon Grande deltog Corazon Grande i paraden inför Bolivia Dagen som är den 6 augusti. De stora flickorna marscherade tillsammans med sin skola. Jaquelin fick bära flaggan för hon är bästa eleven på sin klass... vilket är en stor glädje för oss... Vi har firat flera födelsedagar i augusti;Laura , ”pappa”, Neida, Viqui, Maria....
Och nu kan ni se på bilderna att vi intar har långt kvar till att inviga det nya huset på Corazon Grande!!! Vi har kvar lite av målningen, balkongräck, skåpen, instaleringen av toaletterna och byggandet av en septisk brunn och några små saker till.
Vi skulle behöva ekonomisk hjälp till att köpa möbler, madrasser, lampor, tv, sängkläder och kökskärl. Så om du känner för detta så är ditt bidrag oss till stor hjälp!!!!
Varma hälsningar till er alla! Tusen tack för er värdefulla hjälp!!!
(Avisreportasje om Rune Monstad - klikk for større)
(Klikk for større)
(Klikk for større)
Boliviafamilien har mange entusiastiske hjelpere, og her er en det er på høy tid man blir kjent med. Det finnes nemlig en mann som snakker om Boliviafamilien, uansett tid og sted. Intervjuet i norske media? Han snakker om Boliviafamilien. Stoppet av reportere midtvinters på en landevei i Canada? Han snakker om Boliviafamilien. Ute på landsbygda i Elfenbenskysten? Han snakker om Boliviafamilien. Arrestert av korrupt politi i Kongo? Han snakker om Boliviafamilien...
Rune Monstad er gal på en måte flere av oss skulle ha vært. I stedet for jobb og sofaliv sykler han jorden rundt, møter mennesker og opplever både hverdager og eventyr der ute. Og han hjelper til, slik han gjorde da han og broren var med og bygget vårt barnehjem Corazon Grande Casa Baste Fanebust i 2005/2006. Siden har han sørget for oppmerksomhet til Boliviafamilien gjennom tallrike intervjuer og via sin nettside, Vikingbiker.com. Slikt er gull verdt for oss, som har markedsføringsbudsjett på kroner null.
(Sponsoravtale - til Boliviafamilien!)
I det siste har Rune jobbet med fjellsikring her hjemme for å legge seg opp penger til neste sykkeltur. Han har da sikret seg en sponsoravtale fra arbeidsgiveren Gjerden Fjellsikring AS, med penger til Boliviafamilien per bolt de bruker til sikring. Det blir spennende å høre hva kr _ blir. :-)
Når vi snart skal på rundreise i Bolivia igjen, blir Rune med. Det skulle bare mangle, for ett av høydepunktene blir åpningen av byggetrinn to på Corazon Grande, med plass til 12 nye jenter som trenger et hjem. Men etter rundreisen blir han ikke med hjem igjen. I stedet setter han seg på sykkelen gjennom Sør-Amerika, så over til Australia og Asia. Og vi er sikre på at når han blir intervjuet av en kinesisk reporter langs Marco Polos rute - da snakker han fortsatt om Boliviafamilien...
.
Det går fremover! Vi har vært på ferie, men i mellomtiden har vi fått rapport og bilder datert 2. juli. Der fortelles det at soverom, toaletter, dusjer og lesesaler nå er 80-90% ferdige. Det samme gjelder rørleggerarbeid, det elektriske og muren rundt hele tomten. Vi er altså i innspurten, og i selve hovedbygget er det nå legging av fliser, maling og den slags som pågår.
Grovarbeider har nå skiftet over til bygget nedenfor, som skal inneholde kjøkken og spisesal i underetasjen, samt leilighet til personalet i andre etasje. En hybel til frivillige skal vi også få til etter hvert. Her gjenstår en god del arbeid, men bygget er vesentlig mindre enn det store som nå står nesten ferdig.
Vi venter nå navn, bilde og annen informasjon for de første 20 barna som skal få et nytt hjem på Casa Himmelbjerget. De fleste av disse har vi allerede faddere på vent til, men en håndfull faddere behøves fortsatt. Kanskje du vil hjelpe oss å hjelpe, eller kjenner noen..? .
Siw har samlet inn årsbrev og takkebrev fra alle barnehjem og dagsentere, og oversatt hvert eneste av dem. Det er den store jobben. Så har vi gjort det vi har å gjøre, nemlig å forfatte sommerbrevet og pakke det hele for utsendelse - godt hjulpet av entusiastiske frivillige hjelpere!
Brevene ble sendt i forrige uke. Men det kan også lastes ned fra Boliviafamiliens nettside (info-siden), og selvsagt her i bloggen.
Noen få brev ligger fortsatt på vent; vi mangler fortsatt årsbrev for noen av barna. Disse blir sendt ut straks vi mottar dem. .
(Siw Broman og en av jentene fra Corazon Grande Casa Baste Fanebust)
En stor takk til Rosenberg Verfts Klubb, som har gitt Boliviafamilien 30.000 kroner i støtte til pikehjemmet Corazon Grande Casa Baste Fanebust. Om kort tid står det nye bygget der ferdig, og 24 jenter vil da ha et trygt og godt hjem her. I dag er det egentlig plass til 12, men hjerterommet har vært større enn husrommet, så det er for tiden temmelig trangbodd... .
Med glädje och tacksamhet i hjärtat skriver jag till er!
Jag hoppas ni alla får en fin sommar med familj och vänner och att ni får njuta av sol och hav! Det har gått en tid sedan jag skrev till er senast! Vi mår bra på Corazon Grande!
(Från lunchen när vi firar vårt 4 års jubileum på Corazon Grande)
Men det har skett stora förändringar.... Vi har varit tvungna att skilja oss från 3 av våra barn. Det har vi gjort med sorg i hjärtat, men vi vet också att de även nu har det gått. Heidi flyttat hem till sin far och bror som bor i Chapare, djungeln... Tillsammans med våra voluntärer var jag och hälsade på henne får en vecka sedan.
Luz Clara och Elizabeth har flyttat till ett annat barnhem här i Tiquipaya, det är en SOS barnby. Barnskyddet bestämde att de skulle bo tillsammans med sin lillabror (som de ännu inte hade lärt känna). Flickorna får fortsätta i samma skola och de kommer med sin nya "mamma" till samma kyrka på söndagarna.
(Flickorna uppträder med dans)
Vår kära Rosita skall fara ifrån oss efter ca. en vecka. Och hon skall flytta för att bo med sina syskon. Vi kommer nog också att ha kontakt med henne.
Förra onsdagen fick vi fyra småflickor!!! Man vet inte exakt hur gamla de är , men två är omkring 2 år och två är omkring 3 år. De kommer från ett annat barnhem, vilket barnskyddet sett sej tvunget att stänga pga stora problem.
(Småflickorna uppträder som clowner)
De små flickorna blev väldigt bra bemötta av de andra flickorna. Men kanske inte så bra av de fem som tidigare varit våra minstingar. De känner nog lite avundsjuka! Men det går redan bättre. De stora flickorna har hjälpt mycket till att sköta nykomlingarnat vilket vi är så glada för! Och vi är också väldigt glada att vi har tre voluntärer från Finland som hjälper så bra till!
Den 27 maj firas Morsdagen i Bolivia. Det är en större "högstid" enn i Norge. I skolorna firas det mycket och också på arbetsplatserna. Jag fick vara i flickornas olika skolor och se dem dansa och de hade gjort små saker till sina mammor. Flickornas "pappa" Angel gjorde sitt för "tanterna" på vårt hem. Han grillade fisk den dagen och alla tyckte det var väldigt gott!
(Vi firar "Barnets Dag" med besök av clown)
Den 7 juni är det Lärarens Dag i Bolivia. Förra fredagen firade man det i skolan. Endel av de elever som inte dansade på Morsdagen dansade nu. Vi, jag med voluntärerna var och såg när Alba och Arminda dansade. De andra flickorna satt i publiken, men de deltog i sång tillsammans med skolans alla elever. Festen i skolan började med att Bolivianska flaggan och skolans flagga hyssades och man sjöng nationalsången. Det är obligatoriskt för eleverna att delta i uppvisningarna. De får karaktär (norska) för sitt uppträdande i gymnastik och musik.
Andra aktiviteter som vi hat på barnhemmet: Flickorna har fått lära sej dansa salsa. En före detta voluntär betalade en kurs och läraren kom till oss. Speciellt var de de tre äldsta som kunde dra nytta av kursen. Och så kommer Joni, en ung konstär och lär flickorna teckna. Han kommer vanligtvis på lördagarna. De flesta av flickorna tycker om att teckna med "farbror" Joni som lärare.
(Rosita och Patty i förskolan på festival på Morsdagen)
Hus nummer två på Corazon Grande börjar snart vara färdigt. Man håller på att göra golven, sätta plattor på och sedan skall väggarna målas... Lite mer än en månad är det kvar. Och i det nya huset skall det bo 12 flickor och 12 skall bli kvar i det första huset. Flickorna undrar vem som skall få bo i det nya huset.... Vi får snart besluta hur det kan bli bäst.
Det är vinter i Bolivia. Men det är inte så kallt i Cochabamba som tex. i La Paz. Den 23 juni, "San Juan" sägs vara årets kallaste natt. Det behäver ju inte vara så, men i slutet av juni och julimånad är det kallaste tiden här. Då kan det vara ett par minusgrader tidigt på morgonen i Cochabamba. Någon gång efter den 23 juni börjar skolelevernas vinterferie.
Det är inte ännu bestämt exakt datum när vinterlovet börjar för i år. Vinterferien brukar vara tre veckor långt.
Tusen tack kära ni för ert så värdefulla stöd!!! Utan er hjälp skulle vi inte finnas till som Corazon Grande! Jag vill änska er alla en riktigt skön och fin sommar!!!!
Fra Frelsesarmeens HQ i Cochabamba har vi fått bilder som dokumenterer god fremdrift ved det nye dagsenteret Ushpa Ushpa utenfor byen. Dette ser jo veldig bra ut - og med helt andre dimensjoner enn det skakke og stakkarslige enetasjes bygget som sto der tidligere.
Her blir det plass til flere barn, og ikke minst vil tilbudet til barna bli mye bedre. Vi skal innvie senteret på vår rundreise i september og oktober, og ut fra disse bildene skal det ikke være noe problem å bli ferdig i tide. Vi tipper at driften er godt i gang når vi kommer ned.
Byggeteknikken er kanskje ikke helt som her hjemme. Men det fungerer! Klikk på bildene for å få de opp i større versjon.
Takk til Nannestad videregående skole, som er storsponsor for dette prosjektet og har finansiert store deler av det!
Mai-hilsen fra Evangelina Booth jentehjem, Cochabamba.
Da er 17.mai over, og alle barn i Norges land har vel lekt seg gjennom den dagen i året som man ofte omtaler som barnas dag, med alle de pølser i brød, is, kaker og brus som hører med.
Her i Cochabamba, Bolivia, på Frelsesarméens jentehjem ”Evangelina Booth” har vi hatt vår egen lille markering av Norges nasjonaldag. Vi er for tiden 3 norske frivillige jenter som jobber her, og har hendene fulle med å fordele oppmerksomheten vår på de 47 jentene som bor der per i dag.
Vanligvis er det slik at hverdager fra 9-11 er det leksetid med innbakt ”recreo” (friminutt) fra 10-10:30, men i anledning 17.mai fikk vi avtalt med Majora Vargas at de skulle få en ”leksefri” formiddag. Dette betydde jo selvsagt ikke at de slapp å gjøre leksene sine, men de gjorde ferdig leksene på fredag og lørdag slik at de kunne få fri denne formiddagen.
Vi pyntet bakgården på barnehjemmet med selvtegnede norske flagg, ballonger i rødt, hvitt og blått, og laget også til en vegg i ene arbeidsrommet med diverse informasjon om og bilder fra Norge samt viste slideshow med enda flere bilder på en PC. Jentene ble veldig begeistret for bildene fra Norge, og det er nå jammen et vakkert land vi kommer fra!
Som underholdning for jentene arrangerte vi tradisjonelle norske 17.mai-leker, ispedd noen typiske bursdagsleker:
Vi hadde stafettløp med potetsekk, stafettløp med potet i skje, kasting på boks og fisking (en av oss satt gjemt under et bord og hengte smågaver på kroken). Det virket som jentene syntes det var kjekt med noen nye leker, og de satte selvsagt også pris på småpremiene som de fikk på de forskjellige lekene; sjokoladefrosker, fruktkarameller, blyanter, viskelær, hårstrikk og hårspenner. Og på stafettene ble det god stemning med høylydt hei-ing og selvsagt et par forsøk på juksing – som seg hør og bør når barn konkurrerer... Spesielt de minste jentene fikk kanskje i overkant mye hjelp på sekkeløpet, da de strengt tatt skulle hoppe seg fremover, men i praksis ble mer eller mindre bært av de eldre jentene.
Vi hadde egentlig planlagt å ha med sjokoladekake pyntet i norske farger, men med litt andre råvarer enn hjemme, samt en småtrøtt kokk som muligens leste litt feil på oppskriften, endte vi opp med en kake som smakte mer av margarin enn av sjokolade, så vi lot den bli hjemme. Jentene baker så mye godt selv i bakeriet på barnehjemmet, at vi fant ut det ikke var noen vits i å gi de en kake som egentlig ikke smakte spesielt godt..
Det var veldig kjekt å se jentene bare leke seg over såpass lang tid, vanligvis er det et ganske strengt oppsett på dagen og det går mye i å sitte i ro og gjøre leksene sine, vaske klærne sine for hånd, og rydde og ordne rundt omkring. På formiddagen har de vanligvis en halvtime friminutt, deretter er det ikke mer fri før de har litt fritid på kvelden. Det er ganske annerledes enn i Norge hvor ungene leker, og leker, og leker, og kanskje gjør litt lekser hvis de gidder (?).
Kan forøvrig melde om flott 17. mai-vær her, strålende sol og varmt og fint i været!
For å fortelle litt mer om Evangelina Booth: Det er som nevnt Frelsesarméens jentehjem her i byen. Per i dag bor det 47 jenter der, fra 4 til 19 år. Mange av jentene har foreldre som de har kontakt med men som de av forskjellige grunner ikke kan bo med. En del foreldre har reist til Spania eller Italia for å arbeide – det er visst lite arbeid å få i Bolivia, ihvertfall arbeid som kan betale regningene til en familie – og når de kommer tilbake til Bolivia flytter barna hjem igjen. Enkelte av barna har av forskjellige årsaker bare en forelder, og fordi den forelderen må jobbe har vedkommende dermed ikke tid til å ta seg av de i ukedagene, men ungene er da gjerne på besøk hjemme annenhver helg for eksempel. Enkelte har foreldre som er funksjonshemmete eller alvorlig syke og dermed ikke har mulighet til å ha barna sine boende hjemme. Men så har du også enkelte jenter som bodde mer eller mindre på gata før de kom på barnehjemmet, og ikke har kontakt med foreldrene sine. Det er mange skjebner, og vi kjenner bare til en brøkdel av de.
Det er ikke så ofte det er frivillige fra Norge på dette barnehjemmet, men det er virkelig behov for det! Det er som dere skjønner et stort barnehjem, og de har per i dag veldig få ansatte slik at det blir lite ”voksenkontakt” i hverdagen for jentene. De faste ansatte er sjefen Majora Vargas, sekretæren Ruth, Kokka Maria, og ”tante Pamela” som sørger for at jentene gjør det de skal på morgenen og formiddagen. Ingen av disse er der hele tiden og de tre førstnevnte har mange andre oppgaver enn å bare være med jentene. I tillegg har de en ung lærer som underviser de litt eldre jentene i data, matematikk og fysikk flere dager i uken, samt to frivillige studiner som hjelper de minste jentene med leksene tre dager i uka. Vi frivillige fra Norge var således et velkomment innslag i hverdagen, og jentene har tatt imot oss med åpne armer. Vi får så mange klemmer i løpet av en dag at vi ikke har tall på det, og er etter hvert blitt temmelig knyttet til jentene. Det er en stor tillitserklæring når en jente kommer bort til deg, holder rundt deg og sier ”jeg er så trist i dag”. Eller når en annen gir deg en lapp hvor det står ”vi er veldig glade i deg, du gjør oss så glad”. Eller når man ser at en jente blir tryggere og tryggere for hver dag som går, og gjør fremskritt læringsmessig, og vi vet at dette kan være delvis som følge av den oppmerksomheten og kjærligheten som vi overøser henne med.
Majora Vargas er veldig streng, og i begynnelsen var det vanskelig å akseptere enkelte av reglene hun kjører steinhardt på; for eksempel at alle MÅ spise opp maten sin uansett. Vi synes nok fortsatt at hun er i strengeste laget når det gjelder enkelte ting, men for å ha kontroll på så mange jenter med så få ansatte er man nødt til å ha en viss jerndisiplin. Og jentene har virkelig respekt for henne, dersom noen gjør noe galt hører vi ofte ”jeg skal si det til Majora”, og da blir de plutselig veldig snille. Vi har heldigvis etter hvert fått se at hun i tillegg til å være streng også er både rettferdig og oppriktig glad i jentene. Da en av oss tok opp med henne det faktum at vi har observert enkelte av de litt eldre jentene slå de yngre jentene, for eksempel fordi de ikke har vasket sokkene sine enda, sa Majora klart og tydelig at slåing det var IKKE akseptert der. Hun tok dette opp ved lunsjen neste dag og sa at ingen får lov til å slå, sparke, lugge eller på annen måte såre noen av de andre jentene – de skal respektere hverandre og prate om ting, ikke slåss. Dette var i grunnen et lite gjennombrudd for oss (altfor?) snille norske jentene, for mens vi tidligere sa ”ikke slå” hver gang vi så noen slå, så kan vi nå si ”ikke slå, det er ikke lov, det har Majora sagt” og da respekterer jentene det så mye mer. Vi prøver til stadighet å forklare jentene at de ikke skal slå hverandre, at det er bedre å snakke enn å skjenne dersom de vil få en av de yngre jentene til å gjøre leksene, at de må være litt forsiktig med de minste jentene og ikke bare kan hive rundt på de som de vil. Vi håper jo at vi når igjennom litt ihvertfall.
For å gi eksempler på Majoras myke sider: Det var spesielt flott en dag vi var i parken, Majora satte seg ned på gresset og de yngre jentene flokket seg rundt henne og satt i fanget hennes og koste seg. Det var også morsomt å se da jentene hadde fått musikken de skal danse til i en idrettskonkurranse, og Majora kom dansende inn i spisesalen til rungende diskomusikk.
Nå er det imidlertid ikke lenge til Majora skal gå av med pensjon, ryktene sier alt fra august til desember, og vi er veldig spente på hvem som skal ta over og hvordan det da blir – om det blir store forandringer eller om det meste blir som før.
